Bromus

Från Plantae
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Bromus
L. 1753
Lostasläktet
A: Bromus hordeaceus, luddlosta B: Typart Bromus secalinus, råglosta
A: Bromus hordeaceus, luddlosta

B: Typart Bromus secalinus, råglosta

Undertribus Bromeae
Tribus Poeae
Underfamilj Pooideae
Familj Poaceae
Ordning Poales
Överordning Monocotyledonae
Underklass Angiospermae
Rike Plantae
 

Lostasläktet tillhör gräsfamiljen och omfattar omkring 156 kända arter. Dessa växter återfinns i ett brett spektrum av livsmiljöer över nästan hela världen. De är mestadels ett- eller fleråriga örter som ofta bildar tuvor. Karaktäristiskt för släktet är de linjära bladen, som kan sitta både vid basen och längs strået. Bladens bredd varierar från 1 till 15 millimeter, och de kan bli upp till flera decimeter långa.

Varje planta utvecklar ett ihåligt, ledat strå, vars höjd kan variera från några få centimeter upp till närmare två meter beroende på art. I toppen av strået sitter en typisk blomställning som oftast har formen av en öppen eller spretig vippa. I denna vippa sitter småaxen – varje ax innehåller flera små blommor, ofta med borstförsedda agnar, vilket är ett igenkänningstecken för många arter i släktet.

Lostasläktet har sin naturliga utbredning i stora delar av Europa, norra Afrika och flera delar av tropiska Afrika, från västra tropiska Afrika till södra tropiska Afrika. Släktet förekommer även i södra Afrika, västra Asien, Centralasien, Kina, östra Asien, Australien, Nya Zeeland samt över stora delar av både Nordamerika och Sydamerika.

Ekologi och användning

Flera arter i lostasläktet, särskilt B. inermis (foderlosta), används som vallväxt i jordbruket eftersom de är härdiga, torktåliga, ger god avkastning samt återväxer snabbt efter slåtter.

Vissa arter har spridit sig utanför sitt ursprungliga utbredningsområde och uppträder som invasiva arter. Ett exempel är B. tectorum (taklosta), som i Nordamerika konkurrerar ut inhemska arter och förändrar brandregimer eftersom den torkar ut tidigt och lätt antänds. I Europa uppfattas även B. sterilis (sandlosta) som ett ogräs i jordbruksodlingar.

Arter

B. aegyptiacus Tausch 1837
B. alopecuros Poir. 1789 - rävlosta
B. andringitrensis A.Camus 1956
B. anomalus Rupr. ex E.Fourn. 1886
B. araucanus Phil. 1896
B. arenarius Labill. 1805
B. aristatus (K.Koch) Steud. 1854
B. arizonicus (Shear) Stebbins 1944
B. armenus Boiss. 1884
B. arrhenatheroides Baker 1883
B. arvensis L. 1753 - renlosta
B. attenuatus Swallen 1950
B. auleticus Trin. ex Nees 1829
B. ayacuchensis Saarela & P.M.Peterson 2006
B. benekenii (Lange) Trimen 1872 - strävlosta
B. berteroanus Colla 1836
B. biebersteinii Roem. & Schult. 1817
B. bikfayensis A.Camus & Gomb. 1937
B. bonariensis Parodi & J.A.Cámara 1963
B. borianus H.Scholz 1981
B. brachyantherus Döll 1878
B. brachystachys Hornung 1833
B. brevis Steud. 1854
B. briziformis Fisch. & C.A.Mey. 1837 - darrgräslosta
B. bromoideus (Lej.) Crép. 1867 - ardennerlosta
B. carinatus Hook. & Arn. 1840
B. catharticus Vahl 1791 - plattlosta
B. cebadilla Steud. 1854
B. ceramicus Ohwi 1947
B. chrysopogon Viv. 1824
B. ciliatus L. 1753 - franslosta
B. coloratus Steud. 1854
B. commutatus Schrad. 1806 - brinklosta
B. condensatus Hack. 1879
B. confinis Nees ex Steud. 1854
B. danthoniae Trin. 1831
B. densus Swallen 1950
B. diandrus Roth 1787
B. dolichocarpus Wagnon 1950
B. elidis H.Scholz 1997
B. epilis Keng f. 1982
B. erectus Huds. 1762 - raklosta
B. exaltatus Bernh. 1841
B. fasciculatus C.Presl 1818
B. firmior (Nees) Stapf 1900
B. flexuosus Planchuelo 1983
B. formosanus Honda 1928
B. frigidus Boiss. & Hausskn. 1884
B. frondosus (Shear) Wooton & Standl. 1912
B. gedrosianus Pénzes 1936
B. gracillimus Bunge 1852
B. grandis (Shear) Hitchc. 1912
B. grossus Desf. ex DC. 1805 - speltlosta
B. gunckelii Matthei 1986
B. haussknechtii Boiss. 1884
B. himalaicus Stapf 1896
B. hordeaceus L. 1753 - luddlosta
B. husainii P.Agnihotri & R.Yadav 2021
B. induratus Hausskn. & Bornm. 1905
B. inermis Leyss. 1761, nom. cons. - foderlosta
B. insignis Buse 1854
B. intermedius Guss. 1827 - nervlosta
B. interruptus (Hack.) Druce 1895
B. japonicus Houtt. 1782 - kvarnlosta
B. kalmii A.Gray 1848 - bredlosta
B. kashmirensis P.Agnihotri & R.Yadav 2022
B. koeieanus Melderis 1965
B. kopetdagensis Drobow 1925
B. laevipes Shear 1900
B. lanatipes (Shear) Rydb. 1906
B. lanatus Kunth 1816
B. lanceolatus Roth 1797 - skruvlosta
B. latiglumis (Shear) Hitchc. 1906
B. lepidus Holmb. 1924 - finlosta
B. leptoclados Nees 1841
B. lithobius Trin. 1836
B. macrocladus Boiss. 1854
B. madritensis L. 1755 - spansklosta
B. magnus Keng 1941
B. mairei Hack. ex Hand.-Mazz. 1936
B. mango É.Desv. 1854
B. marginatus Nees ex Steud. 1854
B. maritimus (Piper) Hitchc. 1912
B. maroccanus Pau & Font Quer 1928
B. modestus Renvoize 1994
B. moellendorffianus (Asch. & Graebn.) Hayek 1932
B. moesiacus Velen. 1891
B. moeszii Pénzes 1934
B. morrisonensis Honda 1928
B. musadoghanii Yıld. 2012
B. natalensis Stapf 1900
B. nepalensis Melderis 1978
B. nervosus C.Acedo & Llamas 1997
B. nottowayanus Fernald 1941
B. orcuttianus Vasey 1885
B. orientalis Behçet & Yapar 2021
B. oxyodon Schrenk 1842
B. pacificus Shear 1900
B. pannonicus Kumm. & Sendtn. 1849
B. parodii Covas & Itria 1968
B. paulsenii Hack. 1903
B. pectinatus Thunb. 1794 - kamlosta
B. pellitus Hack. 1900
B. picoeuropeanus Acedo & Llamas 2019
B. pinetorum Swallen 1943
B. pitensis Kunth 1816
B. plurinodis Keng 1976
B. polyanthus Scribn. ex Shear 1900
B. porphyranthos Cope 1982
B. porteri (Coult.) Nash 1895
B. psammophilus P.M.Sm. 1985
B. pseudobrachystachys H.Scholz 1972
B. pseudolaevipes Wagnon 1950
B. pseudoramosus Keng f. ex L.Liu 2002
B. pseudosecalinus P.M.Sm. 1968 - spädlosta
B. pubescens Muhl. ex Willd. 1809
B. pulchellus Fig. & De Not. 1852
B. pumilio (Trin.) P.M.Sm. 1969
B. pumpellianus Scribn. 1888
B. racemosus L. 1762 - ängslosta
B. ramosus Huds. 1762 - skugglosta
B. remotiflorus (Steud.) Ohwi 1935
B. richardsonii Link 1833
B. rigidus Roth 1790 - sticklosta
B. riparius Rehmann 1872
B. rubens L. 1755 - tofslosta
B. salangensis Naderi 2013
B. sclerophyllus Boiss. 1854
B. scoparius L. 1755 - kvastlosta
B. scopulorum Chase 1943
B. secalinus L. 1753, nom. cons. - råglosta
B. segetum Kunth 1816
B. setifolius J.Presl 1830
B. sewerzowii Regel 1880
B. sinensis Keng f. 1982
B. sipyleus Boiss. 1854
B. sitchensis Trin. 1832 - sloklosta
B. speciosus Nees 1841
B. squarrosus L. 1753 - spretlosta
B. staintonii Melderis 1978
B. stenostachyus Boiss. 1884
B. sterilis L. 1753, nom. cons. - sandlosta
B. striatus Hitchc. 1927
B. suksdorfii Vasey 1885
B. sundaicus Ohwi 1947
B. syriacus Boiss. & C.I.Blanche 1859
B. tectorum L. 1753 - taklosta
B. texensis (Shear) Hitchc. 1913
B. timorensis Veldkamp 1991
B. tomentellus Boiss. 1846
B. tomentosus Trin. 1813
B. tunicatus Phil. 1864
B. tyttholepis (Nevski) Nevski1934
B. variegatus M.Bieb. 1819
B. villosissimus Hitchc. 1923
B. vulgaris (Hook.) Shear 1900
 

Synonymer

Forasaccus Bubani 1901
Anisantha K.Koch 1848
Avenaria Heist. ex Fabr. 1759
Boissiera Hochst. & Steud. 1838
Bromopsis (Dumort.) Fourr. 1869
Calliagrostis Ehrh. 1789
Ceratochloa P.Beauv. 1812
Euraphis (Trin.) Kuntze 1891
Genea (Dumort.) Dumort. 1868
Libertia Lej. 1825
Michelaria Dumort. 1824
Nevskiella V.I.Krecz. & Vved. 1934
Serrafalcus Parl. 1840
Stenofestuca (Honda) Nakai 1950
Triniusa Steud. 1854
Trisetobromus Nevski 1934 

Systematik

Typarten för släktet är Bromus secalinus, kallad råglosta, vilket avspeglar artens tidigare koppling till rågfält där den ofta uppträdde som ett åkerogräs.

Lostasläktet är ett av de mest artrika i gräsfamiljen, med ett stort mått av morfologisk variation. Det delas in i flera sektioner baserat på skillnader i axuppbyggnad, bladslidans form, blomfjäll och stråkonstruktion. Några väletablerade sektioner inom släktet är Ceratochloa, Bromus, Genea, Neobromus och Stenobromus, även om gränserna mellan dessa ibland är otydliga och föremål för taxonomisk diskussion.

Systematiskt sett tillhör släktet underfamiljen Pooideae, vilket är den evolutionärt mest avancerade gruppen av gräs. Flera arter i släktet har anpassat sig till olika ekologiska nischer, från öken till bergsängar, och vissa visar exempel på polyploidi, ett vanligt fenomen inom gräsens evolution.

Etymologi

Det vetenskapliga namnet Bromus gavs åt släktet av Carl von Linné i verket Species plantarum Vol. 1 som publicerades 1753. Namnet kommer från det latinska ordet bromus, som i sin tur är lånat från grekiskan bromos (βρομός), vilket användes i antiken för att beteckna olika gräsarter, särskilt havreliknande växter. Det är ett exempel på hur klassiska språk brukades för att ge släkten namn baserat på yttre likheter eller växtsätt.

Referenser