Parodia ottonis

Från Plantae
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Parodia ottonis
(Lehm.) N.P.Taylor 1987
Sommarsydkaktus
Parodia ottonis - flower.jpg
Undergrupp Notocactus
Släkte Parodia
Tribus Notocacteae
Underfamilj Cactoideae
Familj Cactaceae
Ordning Caryophyllales
Överordning Eudicotyledonae
Underklass Angiospermae
Rike Plantae
Status enligt rödlista: sårbar
Status iucn3.1 VU.svg

Sommarsydkaktus är en art i sydkaktussläktet och undergrupp Notocactus, som har sitt naturliga habitat i södra Brasilien, nordöstra Argentina, södra Paraguay och Uruguay. Den är solitärväxande till en början, men bildar tuvor med tiden.

Den är klotformad, har ljus-, mörk- eller blågrön hud och blir 3 till 15 i diameter. Själva växtkroppen har vit ull på toppen och är uppdelad i 6 till 16 tydliga åsar som är skarpa eller rundade. Längs åsarna sitter vanligtvis väldigt få areoler. Ur areolerna utvecklas hårlika taggar som är raka, krökta eller vridna. Taggarna består av 1 till 4 centraltaggar som är bruna, rödbruna eller gulaktiga och blir 8 till 40 millimeter långa. Runt centraltaggarna sitter 4 till 15 radiärtaggar som är gulvita till bruna och blir 5 till 30 millimeter långa.

Sommarsydkaktusens blomma är vanligtvis gul, men kan vara orangeröd och blir 5 till 6 centimeter lång. Hypanthium är täckt av brunaktig ull och borststrån. Frukten blir oval till kort cylindrisk och blir 0,9 till 1,2 centimeter i diameter. Den har tjockt skal, innehåller en stor mängd frön och spricker upp då den är mogen. Fröna är klockformade, blankt svarta och täckta av tydliga vårtor.

Det vetenskapliga namnet ottonis har arten fått för att hedra Christoph Friedrich Otto, en tysk botaniker verksam i Berlins botaniska trädgård.

Synonymer

Cactus ottonis Lehm. 1827
Echinocactus amambayensis Werderm. 1931
Echinocactus araneolarius Rchb. 1844
Echinocactus arechavaletae Speg. 1905
Echinocactus ottonis (Lehm.) Link & Otto 1828
Echinocactus spegazzinii Gürke 1905
Echinocactus tenuispinus Link & Otto 1827
Echinocactus tortuosus Link & Otto 1828
Malacocarpus ottonis (Lehm.) Britton & Rose 1922
Melocactus tenuispinus Link & Otto 1827
Notocactus araneolarius (Rchb.) Herter 1954
Notocactus arechavaletae (Speg.) Herter 1943
Notocactus campestrensis F.Ritter 1979
Notocactus eurypleurus Prestlé 1991
Notocactus glaucinus F.Ritter 1979
Notocactus globularis F.Ritter 1979
Notocactus grandiensis Bergner 1989
Notocactus incomptus N.Gerloff 1990
Notocactus miniatispinus (F.Ritter) Havlícek 1989
Notocactus minusculus Hofacker & K.Herm 1996
Notocactus neo-ottoianus Y.Itõ 1981
Notocactus ottoianus Y.Itõ 1957
Notocactus ottonis (Lehm.) A.Berger 1929
Notocactus ruoffii N.Gerloff 1993
Notocactus securituberculatus F.Ritter 1979
Notocactus spegazzinii Vích 2010
Notocactus tenuispinus (Link & Otto) Herter 1955
Notocactus uruguayus (Arechav.) Herter 1943
Opuntia ottonis G.Don 1834
Parodia amambayensis (Werderm.) Borg 1937
Parodia glaucina (F.Ritter) Hofacker & M.Machado 2012
Parodia nothominuscula Hofacker 1998
Parodia paraguayensis Speg. 1923
Peronocactus minusculus (Hofacker & K.Herm) Doweld 1999
Peronocactus ottonis (Lehm.) Doweld 1999

Referenser

  • Anderson, Edward F: The cactus family, Timber Press, Portland, Or. 2001 (eng). ISBN 0-88192-498-9. Libris. 
  • POWO. "Plants of the World Online". Facilitated by the Royal Botanic Gardens, Kew. Published on the Internet; http://www.plantsoftheworldonline.org/ Retrieved 2023-06-28.
  • IPNI (2023). International Plant Names Index. Published on the Internet https://www.ipni.org, The Royal Botanic Gardens, Kew, Harvard University Herbaria & Libraries and Australian National Botanic Gardens. [Retrieved 2023-06-28].
  • SKUD, Svensk kulturväxtdatabas (SLU) - sommarsydkaktus - https://skud.slu.se/nav/taxa - I tryckt form: Aldén, Björn; Ryman, Svengunnar; Hjertson, Mats Våra kulturväxters namn: ursprung och användning. Formas, Stockholm, 2009. ISBN 978-91-540-6026-9
  • Larocca, J., Machado, M. & Duarte, W. 2017. Parodia ottonis (amended version of 2013 assessment). The IUCN Red List of Threatened Species 2017: e.T151932A121573265. https://dx.doi.org/10.2305/IUCN.UK.2017-3.RLTS.T151932A121573265.en. Accessed on 28 June 2023.